Karins son

Skolväskan och sonen lämnas ofta hemma från skolan. Foto: Richard Lagerström

Föräldrarna betalar för barnens hemmasittning

I flera år har hennes son plågats av ångest och felaktiga diagnoser. Själv så kämpade hon med utmattning, problem med jobbet och möten med sonens skola. Karin berättar för oss på Göteborg NU om hur livet vänts upp och ner de senaste åren sen sonen blev hemmasittare

”Karins” son har varit helt hemmasittande sedan april 2018. Redan då hade han haft problem i många år, men hållit upp ett starkt ansikte utåt, så att föräldrarna inte skulle behöva oroa sig. Men till en början uppfyllde han inte kriterierna för autism

— Detta är den tredje gången han blir kollad för autism, även fastän både jag som mamma, och alla runt om sagt att han har det. Första gången sa de att det inte var något alls, andra att det handlade om ADHD. Nu äntligen säger de att det är autism.

Då han haft olika diagnoser så har han fått flera olika sorters mediciner. Mediciner som inte man borde ta om man har autism. Livet hemma blev bara stökigare och stökigare, och det gjorde både Karin och hennes man helt utmattade.

— Jag gick ju in i väggen. Efter alla bråk, alla gånger man fick hämta honom från skolan, eller åka hem från jobbet för att man hade honom med sig och han fick ett utbrott. I och för sig så var jobbet väldigt förstående, och hjälpte så mycket som möjligt, men att jag mådde så dåligt som jag gjorde, gjorde att mina kollegor blev lidande. Jag är nog personligen ansvarig för att två höll på att helt smälla av utav den extra stress som tillkom

Men här var skolan väldigt hjälpsamma. Karin skrattar nästan lite när hon berättar att de haft en väldig tur med det. När de bad skolan att anställa en extra resursperson så försökte de, men det fanns inga sökande. Men tillslut ansökte en vikarie på Karins jobb positionen, allt för att hjälpa. Detta gjorde att han kunde börja gå tillbaka lite. Innan dess hade det fallit på gymnastikläraren eller specialpedagogen att försöka hjälpa.

— Vi började med att spendera fem minuter i bilen på parkeringen innan han fick panik. Efter ett tag blev det att vi stod i entrén. Detta var under flera månader och utan VAB eftersom det var innan han fick autism diagnosen så fick jag inget intyg på att han var sjuk, eller att jag fick vabba.

Det såg ut att bli ett lyckligt slut för denna historia, men sen fick Karin hem ett brev från skolans rektor. I brevet stod det att kommunen skulle dra in på stöd till skolorna, så att barn med speciella behov, som Karins son, inte längre skulle få den extra hjälp de behöver. Detta drabbade även fler i skolan och tillsammans skapade föräldrarna en elevgrupp, en grupp där de skulle försöka med hemundervisning tillsammans. Detta funkade ett tag för hennes son, och han visade sig vara duktig i de ämnen som visades. Men sen slutade han gå igen, enligt Karin troligen för att han fortfarande inte får rätt medicinsk behandling. Men samtidigt så ser hon inga större problem inför framtiden

— Jag hoppas bara att han får rätt diagnos av BUP denna gång. Skolan har ju viljan att hjälpa, och det kommer nog bli enklare att kräva stöd när BUP även säger det. Hans största utmaning är att ta sig igenom skolan, men efter det så kommer han klara sig bra

Oscar Lindberg

Bookmark the permalink.

Comments are closed.