Rosenmetoden – hokus pokus eller mirakelkur?

Eva Apelman har jobbat som rosenterapeut i över 20 år: “Ingen behandling är den andra lik”

Rosenmetoden – hokus pokus eller mirakelkur?

Massage, terapi eller bara bluff? Rosenmetoden väcker många frågor. Kanske den viktigaste – funkar den?
– Du har varit en trevlig flicka att ha i familjen. Du har varit duktig på att vara till lags. Det gör att dessa muskler aldrig vilar. Hör du vad jag säger? ALDRIG! säger hon till mig på skarpen. Hennes händer fortsätter trycka på de hårda muskelspänningarna i mina axlar.

Eva Apelman är diplomerad rosenterapeut och trots att hon gått i pension från sitt jobb i kommunen så jobbar hon fortfarande som rosenterapeut, något hon gjort i mer än 20 år.

En behandling i Rosenmetoden, uppkallad efter grundaren, den tyskfödda sjukgymnasten Marion Rosen, går ut på att en rosenterapeut letar upp och möter muskelspänningar som klienten har i sin kropp. Genom terapeutens beröring gör denne klienten medveten om musklernas spänningar, som tillsammans med närvaron och stödet från terapeuten gör att klienten kan börja känna igen och öppna sig för känslan eller minnet som lett till muskelspänningen i grunden. Man kan säga att spänningarna berättar en historia om hur ens liv har varit. Alla människor har spänningar, men intensiteten, placering och om de är ytliga eller inte är individuellt från person till person.

– Vi får de spänningar som livet ger oss. Det finns inte två behandlingar som är likadana, påpekar Eva.

Det känns tungt att andas där jag ligger på mage på det upphöjda massagebordet. Över mig har jag ett beigefärgat påslakan med bladliknande vitt mönster på. Jag känner mig utlämnad och lite nervös. Mer nervös än vad jag kanske egentligen skulle vilja erkänna.

– Här har du en rackare du, säger hon samtidigt som hennes hand befinner sig på baksidan av mitt lår. Jag frågar henne vad den betyder.

Eftersom en behandling i rosenmetoden för många kan bli mycket känslomässig är det inte ett alternativ att vara med på någon annans behandling. Det är därför som jag själv nu ligger på massagebordet och funderar över vad det är hon kommer komma fram till. Vilken historia berättar mina muskelspänningar?

I bakgrunden hörs lugn musik och en flöjt spelar en melodi som för tankarna till en sandstrand med vågor som slår in mot land. En typiskt sådan där avslappningslåt. Eva avbryter mina tankar.

– Det är nästan som att du behövt slå knut på dig själv. Du har ansträngt dig väldigt mycket för att klara av de krav som du känt har ställts på dig. Den är lite vass, förklarar hon och pressar sin hand mot baksidan av mitt lår.

Jag tänker att ‘hjälp, hur kan hon veta det?’ Hon har ju bara klämt lite på mitt lår? Funkar verkligen det här?’ Det känns nästan lite för bra för att vara sant att hon bara ska kunna klämma lite på mig och kunna pricka in saker som stämmer så väl.

Rosenmetoden ses som en del av alternativmedicinen då det inte finns mycket forskning kring metoden. Det var det som ledde till att två studier vid Karolinska Institutets utfördes. Riitta Hoffrén-Larsson, universitetsadjunkt vid universitetets sektion för omvårdnad berättar:

– Vi ville undersöka vilka orsaker som låg bakom att människor valt att använda metoden, och även för att få veta vad det är för typ av hjälp som de känner att de har fått.

“Det är nästan som att du behövt slå knut på dig själv. Du har ansträngt dig väldigt mycket för att klara av de krav som du känt har ställts på dig”

Studierna utgår från människor som själva valt att söka sig till metoden och som var pålästa kring vad metoden innebär. Klientgruppen befann sig i olika faser av sina behandlingar, allt från ett par behandlingar till över hundra stycken.

I den första studien, som var en enkätstudie inriktad på att ta reda på orsakerna till varför man sökte sig till Rosenmetoden, kom man fram till tre kategorier av orsaker. Den första kategorin gällde personer med fysiska hälsoproblem såsom bland annat kronisk värk, muskelspänningar, andningsproblem och spänning över brösten.

Den andra kategorin var personer som såg sig ha en livskris. Riitta Hoffrén-Larsson förklarar.

– De kände att de hade stannat och stod och stampade på samma plats utan att komma vidare, med en gnagande oro inombords att man skulle behöva utvecklas mer. Samtidigt så visste de inte riktigt hur de skulle göra det. Det var även klienter som kände sig utbrända eller hade problem med arbetslivet.

Den sista kategorin gällde klienter med psykologiska problem. Dessa kunde lida av bland annat depression eller återkommande depression, sömnproblem, ångest eller oro och man ville veta orsaken till problemet. Dels för att man ville slippa eller minska medicinering, men också bara för få stöd genom metoden.

Att få stöd genom metoden visade sig vara en av de två viktigaste komponenterna som gjorde att man kände att man fått hjälp. Detta framgick genom den andra studien, vilken baserades på klient-intervjuer. I dessa intervjuer låg fokus mer på att ta reda på orsakerna till varför klienterna kände att de fått hjälp. Den första av dessa komponenter var beröring. Riitta förklarar:

– Det handlar om den lätta beröringen som gör att klienterna slappnar av och som tillåter att man tappar bort den här spärren som reglerar om omedvetna saker kommer upp eller inte.

Den andra komponenten var bekräftande omvårdnad, eller så kallad “caring” som Riitta väljer att benämna den.

– Terapeuterna i studien visade väldigt stor acceptans gällande det klienterna varit med om. De bekräftade klienterna samt visade ett stort stöd. Klienterna började i och med det uppleva sin egen person som värdefull, vilket är väldigt viktigt.

Vikten av att känna sig sedd och förstådd är något som även Eva påpekar:

– En otroligt viktig del i livet är ju att bli förstådd. Att någon ser en, och jag ser ju både med ögon, öron och händer. Dessutom bekräftar jag med orden, att jag förstår. Det är väl ofta det som kanske har fattats under uppväxttiden. När jag då visar någon att jag ser denne så känner man att ‘oj, jag är ingen konstig människa för här kommer det någon som verkligen ser mig. Och då är jag betydelsefull också. Det här konstiga jag gått och burit på och känt det var så. Jag var inte fel. Jag hittade inte på utan det var faktiskt så’. Vi behöver alla bli sedda. Och att bli sedd är att känna sig älskad.

“För många kan det vara skämmigt eller skrämmande eller rent av ”hokus pokus” att gå till en rosenterapeut”

I intervjustudien fanns fyra klienter som upplevde att de inte fått hjälp och som antingen avslutat behandlingen eller fortsatt men då med en annan terapeut. Det var deras avvikande erfarenheter som gjorde att man genom analys kunde se hur pass stor del den bekräftande omvårdnaden i kombination med beröring har för att känna att man fått hjälp genom metoden, förklarar Riitta Hoffrén-Larsson.

– Om omsorgsbiten och beröringen fungerar båda två så kommer klienten få bra hjälp. Men om omsorgsbiten inte funkar men beröringen gör det, det vill säga att klienten blir medveten om det som hänt och får återuppleva det dåliga, jobbiga och otäcka men terapeuten inte förmår att ta hand om klienten på omsorgs-planet, så kan klienten må väldigt dåligt.

Kritiken kring metoden är även den något Eva reflekterat kring.

– För många kan det vara skämmigt eller skrämmande eller rent av ”hokus pokus” att gå till en rosenterapeut. Man kan väl inte bli frisk av att bara prata? Men vad jag gör är ju att prata på ett speciellt sätt och man gör det av speciella anledningar. Man har ett annat fokus och det förstår man kanske inte om man inte om man inte har testat.

Kritiken är något som även jag funderat kring. Jag skulle inte säga att jag själv ställde mig kritiskt till metoden innan jag testat den, men samtidigt inte att jag var övertygad om att den fungerade. 

– Jag förstår att människor tycker att det är märkligt. Det står någon och tar i en och så ska de må mycket bättre av det? Jag förstår kritiken. Jag förstår också att det är ett större steg att gå till en rosenterapeut. Det är fler trappsteg. Jag brukar skoja och säga att “jag håller ju till på sjätte våningen av en anledning” säger hon med glimten i ögat och syftar på att behandlingscentret hon hyr in sig hos ligger högst upp i huset.

Två dagar efter min behandling sitter jag i Evas kök i lägenheten i Masthugget för att prata mer med henne. Köket är julpyntat och det står krukor med gröna växter överallt. Tjockbladiga succulenter och växter med tjocka stammar och gröna blad trängs på fönsterbrädan. Nästan som en djungel.

– Jag tror inte att man blir rosenterapeut utan att man själv känner att man har fått hjälp genom metoden, förklarar hon.

Hon berättar att hon ofta hade ont i ryggen och provade både att få massage och att gå till en kiropraktor. Första gången hos kiropraktorn tyckte hon var bra, men smärtan kom tillbaka. Efter andra gången kom det tillbaka snabbare, för att fjärde gången komma tillbaka redan i kapprummet på väg därifrån.
– Jag kände att ‘nej, det här räcker inte för min del’. Så till slut tänkte jag, nästan lite trotsigt, att ‘ja det är väl något psykiskt då’. Så jag började gå i samtalsterapi och tänkte att ‘det här är ju inte så dumt’, samtidigt som jag tänkte att ‘herregud, här kommer jag få gå i 10 år innan det händer någonting’.

Det var genom sitt jobb hon kom i kontakt med vad som skulle komma betyda så mycket för henne. En ny medarbetare berättade att han jobbade som rosenterapeut. Han jobbade med kroppen för att nå själen. Eva minns tillbaka hur hon reagerade på det han sa.

– När han sa det så fattade jag. Dem har fattat att och kropp själ hänger ihop. Det var som att någon släppte upp en rullgardin. Poff! utbrister hon.

Eva började utbilda sig på en gång och trots att hon kände att hon hamnat helt rätt var det en lång väg att gå innan hon var färdigutbildad.

– Det var tufft. Jag var helt chockad och mosad. Det var ju som en ångvält.

“Jag var ju så väldigt duktig som liten. Så fruktansvärt duktig. Det satt ju i hela kroppen på mig”

Det var så pass tufft att hon la det på hyllan under en period för att kunna landa i allting hon kände.

– Man är ju rädd att man ska tappa fotfästet. Jag hade fått lära mig att jag var så himla stark, redig och allt det där. Och så plötsligt kände jag det där veka inuti som jag inte tidigare hade kunnat släppa fram. Jag tänkte att ‘kanske är det en sån jag kommer bli?’ Jag kanske bara kommer gråta mig igenom livet i fortsättningen.

På ett liknande sätt som Eva beskriver det kände även jag när jag gick därifrån efter behandlingen. Jag spenderade många timmar att tänka, för att sedan tänka lite till på vem jag är, hur jag blivit den jag är och varför det är så. Var det värt det? Jag tror att jag skulle behöva fortsätta behandlingen för att känna det. Att bara gå en gång kändes som en väldigt lång körsträcka för att sedan inte ens komma fram till målet. Som ett hårt träningspass som känns jobbigt under tiden men riktigt bra efteråt.

Jag frågar henne hur rosenmetoden har förändrat henne. Hon blir tyst. Funderar. Suckar och tänker noga efter. Som att hon letar efter rätt ord.

– Den har hjälpt mig att.. att vara…

Hon tänker efter. I bakgrunden hör man köksklockan ticka.

– Jag gör saker på ett annat sätt. Det är inte så tvångsmässigt längre. Och det är inte så… du vet, “måste, måste, måste”, utan jag har roligare när jag gör det på något sätt. Det är lättare på något vis.

Jag frågar henne hur det kommer sig att det är så. Svaret kommer direkt.

– Jag behöver inte vara så rackarns duktig. Och det gör ju att jag hinner och orkar mycket mer. Jag var ju så väldigt duktig som liten. Så fruktansvärt duktig. Det satt ju i hela kroppen på mig. Nu har jag tagit ett steg tillbaka och fällt ut öronen och hör omgivningen på ett annat sätt. Förut tänkte jag inte efter så mycket utan var något bestämt så var det bestämt och då gör man det. Det gjorde ju att det fanns någon slags protest där inne som slingrade sig och som jag fick jobba med att hålla nere. Nu släpper jag den istället och behöver inte lägga energi på att hålla den nere. Jag lyssnar mer på mig själv. Man ska vara i dina känslor. Man ska inte trycka ner dem och hålla undan dem. För känslorna finns. Och håller du ner dem så blir det bomber av dem.

 

Bookmark the permalink.

Comments are closed.